Tankar kring En halv gul sol

För en liten tid sedan läste jag ut En halv gul sol. Nu i efterhand kan jag konstatera att bokens mitt gav mig den största läsupplevelsen. För mig hade historien en relativt lång startsträcka och även slutet lyckades inte hålla mitt intresse.

Boken är fiktiv men bygger delvis på både sanna händelser och verkliga personer. Historiens nät vävs kring tvillingsystrar Olanna och Kainene, som trots sitt systerskap och kärlek till varandra drivs ifrån varandra. Det är en berättelse som lyckas med konststycket att berätta om ett lands historia genom engagerande människoöden.

Olanna & Kainene är uppvuxen i en priviligerad familj där både resor till England och en vidlyftig livsstil har ingått. Olanna, godhjärtad, vacker med en karriär som lärare. Hon finner kärleken i Odingebo, en universitetsprofessor med talets gåva och revolutionära idéer. Kainene är tuff och slipad hon går i sin fars fotspår med målsättningen att förvalta och utveckla sin faders affärsverksamhet. Hon ger sin kärlek (utan att för den delen ge upp vare sig sitt liv eller sin självständighet) till Richard, en engelsman som kommit till Nigeria för dess konst skull. Han är en skrivande man vars författarskap går trögt. Ugwu är pojken från landet som blir Odingebos tjänstepojke Han blir spindeln i nätet då han ofta är den vars ögon och öron registerar det mesta.

Växelvis följer historien dessa 5 människor i 1960-talets Nigeria. Läsaren får följa dem från ett behagligt liv i fred (som endast fördunklas av deras egna handlningar) till ett liv som överskuggas och genomsyras av Biarfas frihetskamp och krig. Ett liv som i mångt och mycket styrs av skeenden långt ifrån deras egen kontroll.

Detta är en bok som både levererar kunskap om Nigeria och Biafra samtidigt som den bygger upp starkar karraktärer vars öde är beroendeframkallande att följa. Det som starkast sitter kvar efter att boken är utläst är skildringen av människans anpassningsbara natur.

Likheter mellan Jess & Lou

Precis som tidigare läser jag två böcker parallellt och finner att de har en hel del gemensamt. Böckerna det rör sig om är Ikarosflickan  samt No och jag.

IIkarosflickan är huvudpersonen Jess och No och jag handlar om Lou. Både Jess och Lou är överintelligenta personer  med ett rikt inre liv. De har dock svårt för att kommunicera med andra. De hamnar utanför, både i relationen till sina jämnåriga och till vuxenvärlden som inte förstår dem.  Båda böckerna handlar om annorlunda vänskap. Jess blir vän med den jämnåriga flickan TillyTilly som hon träffar då familjen är i Nigeria, en vänskap som utvecklas även efter hemkomsten till England. Lou finner en vän i den hemlösa tjejen No som hon träffar på en av Paris stora tågstationer.  Båda relationerna blir komplicerade, som livet självt.

 Jag finner det intressant att två historier som på många sätt är så olika ändå kan ha så många gemensamma nämnare.

Hemlöshetens ansikten

Ett regn från en mjölkvit himmel som mer påminner om höst än vår. Blöta kläder som byts mot torra myskläder. En fåtölj, en kopp te och en god bok. En bok vars historia får mig att känna tacksamhet över vad jag har, som öppnar upp för nya perspektiv. Jag läser, absorberas av en annan plats, en annan värld. Jag återkommer inte till mitt nu förrän sidorna är utlästa, regnet har slutat falla och mörkret har lagt sig.

Det är en tankvärd läsupplevelse som No och jag ger mig. En berättelse om vänskap och om utanförskap. Ibland är det nyttigt att stanna upp och se det självklara med nya ögon, ett hem, trygghet, ett kök där te kan ryggas och mat lagas, en mjuk fåtölj, en helt egen bokhylla att välja sin nästa läsupplevelse ifrån.

No & jag får mig att tänka på en annan bok, som behandlar samma ämne, Hemlös, med egna ord. Är en bok med texter skrivna av 57 hemlösa människor.

 

Fyrväktaren

Jag har avslutat Fyrväktaren av Jeanette Winterson, den tredje av fyra böcker om fyrar. Jag har lyssnat på den som ljudbok och då är det Regina Lund som läser den. Att lyssna på hennes tolkning av Fyrväktaren är som att få en saga med stänk av magi uppläst för sig.

Fyrväktaren är en berättelse om historier. Silver blir som barn föräldralös. Det är ingen i samhället Salt som är intresserad av att ta hand om henne förutom den blinde fyrvaktaren Pew. Det är så det kommer sig att Silver och hennes hund, Hund Jim, flyttar till fyren på Cape Wrath vid Skottlanda vindpinade kust. Av Pew får Silver lära sig att berätta historier. Det blir en färdighet hon tar med sig genom livet. Fragment av sitt liv berättar Silver i form av historier, resten är dolt i mörker.

Historien är så skriven att jag kan föreställa mig dess miljöer och personligheter för mitt inre. Winterson har ett helt eget sätt att berätta en historia, det påminner inte om någon annan författare jag läst. Ett exakt och icke överföldigt språk, träffande liknelser, poetiskt och magiskt. Jag tänker att detta är en bok jag skulle vilja äga för att kunna stryka under fina formuleringar och underfundiga liknelser. Det är en bok som mer än väl skulle hålla för en omläsning, som till och med skulle bli än bättre av en sådan.

Fyrväktarens historier tar mig med på en resa mot en oförutsägbar destination. Det gör mig nyfiken på författarinnan bakom texten, så jag har tankar på att läsa hennes självbiografiska debutbok  Det finns annan frukt än apelsiner.

En svensk, en fransk & en japansk

En promenad på stan slutade med tre inhandlade pocketböcker. Jag valde länge och väl och bestämde mig slutligen för att köpa böcker av tre författare som jag tänkt läsa men som ännu inte blivit av, en svensk, en fransk och en japansk.

 

 No och jag handlar om Lou 13 och överintelligent. När hon i skolan ska bestämma vilket ämne hon skulle vilja hålla föredrag om säger hon utan att tänka efter att hon ska berätta om uteliggare. Det leder henne till No som är 18 år och hemlös. Vänkapen mellan dem vänder upp och ner på Lous liv. Boken har fått goda recensioner och tilldelades franska bokhandlarnas pris 2008. No och jag är Delphine de Vigans 4e bok och den första som översätts till svenska.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och förvann  är Jonas Jonassons debutroman och hundraåringen heter Allan Karlsson. Då han fyller 100 år ska han blir ordentligt firad något som Allan ogillar, det får honom att kliva ut genom fönstret och försvinna. Genom boken får vi sedan följa jakten på  Allan och även hans resa genom livet.

Jag önskar mig en resa till Japan, till Tokyo vill jag åka mest av allt just nu. I väntan på att det ska bli verklighet har jag tänkt läsa Haruki Murakamis Norwegian Wood. En historia om Toru Watanbes kärleksliv, där han slits mellan 2 kvinnor.

Ikarosflickan

En halv gul sol är nästan utläst så jag tänkte att det kunde vara en god idé att påbörja en ny bok. Jag gick igenom mina bokhyllor som innehåller en hel del olästa böcker och hittade ingen som jag fastnade för. Jag tog ut ett par stycken läste på baksidan, läste de första meningarna för att sedan sätta tillbaka dem på sin plats. Efter en stunds letande  fann jag boken som kändes helt rätt; Ikarosflickan av Helen Oyeyemi.

Precis som En halv gul sol utspelar den sig (åtminstone delvis) i Nigeria. Huvudpersonen är Jessamy 8 år som tillsammans med sina föräldrar åker  från England till moderns hemland Nigeria för att hälsa på släkt och vänner. Under vistelsen på morfaderns gård träffar Jessamy flickan TillyTilly de blir goda vänner och många tårar spills då det är dags för Jessamy att resa hem till England igen. Det enda konstiga är att väl hemma i England dyker TillyTilly upp igen och vänskapen utvecklas i en negativ riktning.

Bokcirkel om Blonde

Jag är fortfarande inte klar med min evighetsbok Blonde av Joyce Carol Oates men nu har jag tankar på att uppta läsningen. Orsaken är Kulturradions Bokcrikel i P1, där kommer Blonde att läsas och diskuteras av Carin Mannheimer, Åsa Lindeborg och Jan Guillou. Upplägget är enkelt till 5 olika datum  under april och maj har man läst ett visst antal sidor i Blonde sen kan man lyssna på Carin, Åsa och Jans åsikter kring de lästa sidorna samt även lämna sina egna tankar och funderingar i ett chattforum. 

Igår, den 12 april, sändes första delen och jag laddade ner den och lyssnade på den via datorn i efterhand, väldans behändigt.

Tredje gången gillt…

…fastnade jag för En halv gul sol av Chimamanada Ngozi Adichie. Jag har påbörjat boken vid två tidigare tillfällen, läst några sidor men inte kommit in i historien tillräckligt för att finna den intressant. Men så gav jag den en sista chans och utan att riktigt veta hur det har gått till har jag sträckläst över 100 sidor. Så nu är jag definitivt fast! 

Boken utspelar sig i Nigeria under 1960-talet och i handlingens centrum står tvillingsystrarna Olanna & Kainene. Olika som få, både när det gäller utseende, väg i livet och val av män. Olanna är tillsammans med politiskt engagerade akademikern Odenigbo medan Kainene lever med engelsmannen Richard. Dessa fyra personer samt tjänstepojken Ugwu blir de 5 personer som läsaren får följa genom bokens 800 sidor .

En halv gul sol blir  en av de böcker som jag  läser till Läsutmaning – Afrika i fokus.

Ännu talar träden

Här kommer ett boktips till Läsutmaning – Afrika i fokus, på en annorlunda och intressant bok som  dock inte riktigt föll mig i smaken…

Ännu talar träden är titeln på en bok av Calixthe Beyala. Handlingen vävs kring en by i Kamerun och dess invånare. Eden berättar deras historia.

Jag hade väldigt höga förväntningar på denna bok. För höga då de inte infriades. Jag känner mig kluven inför dess historia. Jag trodde att denna bok skulle ge mig samma wow-upplevelse som när jag läste Gabriel Garcia Marques ”100 år av ensamhet”, vilket är svårt att leva upp till.

Jag läste halva ”Ännu talar träden” och sen pausade jag av den enkla anledningen att jag inte fastnade för den. När jag sedan läste den andra hälften hade jag lagt alla förväntningar åt sidan och jag uppskattade boken mer. Jag älskar titeln, Ännu talar träden, den ger en antydan om en berättelse om hopp och mystik. Det är som om titeln säger: ännu är det inte försent, det finns hopp trots allt. Jag tycker inte om omslagsbilden, den ger mig dåliga vibbar  och en knagglig start på historien.  Enligt mig hade det varit bättre med en framsida som speglar bokens mystiska eller magiska inslag.

Historien griper inte tag i mig. Den glider bara förbi mig utan att lämna några djupare avtryck. Jag blir aldrig riktigt engagerad i karaktärernas öden.  Däremot blir jag både imponerad och inspirerad av språket. Meningar som denna har fastnat:

Nästa dag tjöt vindbyarna, en tjock dimma steg från marken och lade sig över allting och träden liknade stora vita trollkarlar som firade ljusskygga mässor.

Boken gav intressant läsning men det är ingen historia som gjort avtryck.