Tankar kring Den stulna romanen

Jag hade en förhoppning om att jag skulle tycka om Den stulna romanen, det var flera saker som pekade i den riktningen; underbar titeln och omslag samt det faktum att historien utspelar sig i Kairo med starka kvinnor som huvudpersoner. Men helt säker kan man ju inte vara förrän boken faktiskt är läst. Denna gång hade jag turen att träffa på en bok som verkligen föll mig i smaken! Vad titlen och omslaget utlovade höll historien med råge.

Den senaste tiden har jag läst många böcker vars historia jag har fastnat för, men det var ett tag sedan som språket i en bok grep tag  i mig och ruskade om mig. Det gör El-Saadawis språk, hon berättar med en krass inlevelse där varje ord kommer till sin rätt. Genom hennes språk blir karaktärerna levande, jag kommer förbi deras fasad och in i deras inre. Det är mänskliga karatärer hon målar upp. Ofta med en image utåt som rimmar illa med både derad dolda hadlingar och inre liv. Språket fungerar väl i sin översatta version till svenska men jag kan inte låta bli att undra hur det skulle vara att läsa den på sitt originalspråk. Skulle jag uppleva rytmen, betydelsen eller stryrkan i språket annorlunda?

Historien bjuder på ett rikt persongalleri och fokus flyttas mellan de olika personligheterna.  Bodour och Zakariya är gifta och har dottern Madiiga tillsammans. Både är yrkesmässigt framgångsrika. Bodour som universitetslektor och litteraturkritiker och Zakariya som skribent med en daglig kolumn i en av de stora dagstidningarna. Men båda tyngs av sitt förflutnas hemligheter som med sin ständiga närvaro dikterar nuet. De har ingått ett resonemangsäktenskap som ingen av dem har ork eller mod att avsluta, där hat och fientlighet bubblar precis under ytan. Innan äktenskapet med Zakariya fick Bodour en dotter, Zina, som hon övergav efter födseln. Zina växer upp som gatubarn men kämpar sig genom livet och blir en berömd sångerska. Älskad av folket, hatad av makten som ser henne som ett hot. Trots sina olika förutsättningar  går Zina och Madiiga  i samma skola där de blir vänner, ovetandes om sitt systerskap. Zina står på alla sätt utanför samhället, som barn var hon inte accepterad samhället inkluderade henne inte. Som vuxen framångsrik kvinna väljer hon att stå kvar utanför, hon stannar på de fattiga och barnens sida och korsar både skriva och oskrivna relger.

Berättelsen utspelar sig i flera dimensioner, dels i karaktärernas verklighet, men även i gränslandet mellan dröm och verklighet samt i den roman som Bodur skriver på i hemlighet under sömnlösa nätter. Samhällskritiken och kritiken mot religionen finns med som ett av historiens naturliga element. Kritiken tar upp allt från barns utsatthet, kvinnans situation, regimens brutalitet mot oliktänkande, utanförskap, hur religionen används för att tillskansa sig det man vill ha för egen vinning skull samt vikten av blodsband eller släktskap med människor som är rika på både makt och pengar.  

Den stulna romenen är en bok som väcker tankar och jag kan tänka mig att den passar utmärkt att läsa och diskutera i en bokcirkel!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *