På andra sidan solen

En familj som ska resa bort tillsammans över påsk. En resa till Italien som blir inställd till förmån för en vecka i ett lånat hus i Skåne. Det är upptakten i Maria Ernestams bok På andra sidan solen. På utsidan är detta en helt vanligt familj, Viola (som är bokens berättarröst) arbetar som lärare i engelska på universitetet, hennes man Axel är advokat och tillsammans har de två tonårsdöttrar.

Ganska snart blir jag varse att något inte står rätt till i familjen. Det känns som att familjen sakta men säkert är på väg mot en brytpunkt där allt kommer att krackelera. Det är både plågsamt och fängslande att följa familjens subtila förfall. Axel beter sig ofta tarvligt och klumpigt på ett sätt som är riktigt obehagligt. Hans beteende kryper under skinnet på mig.

Inte långt från huset de hyr bor Axels mamma på ett vårdhem. Under ett av besöken på vårdhemmet lär Viola känna Lea, som också bor där. De samtalar och av Lea får Viola låna några noveller som tillsammans med samtalen med Lea kommer att förändra hennes liv.

På andra sidan solen är en relationsroman som påminner mig om Ur vulkanens mun av Helena Zweigbergk. Också i denna bok åker en familj med underliggande problematik på semester och trots alla försökt att låtsats att allt är bra kommer problemen upp till ytan.

Jag tycker På andra sidan solen är en riktigt bra bok, både Leas och Violas karaktärer är  väl utmejslade,Lea är en riktigt intressant person, henne kommer jag att minnas.  Axels personlighet och beteende är riktigt obehagligt och väldigt bra beskrivet. Bokens handling är väldigt realistisk, och den innehåller det mesta så som, lögner och svek, kärlek och sorg.

På andra sidan solen är den första bok jag läser av Ernestam och det kommer att blir fler! Förmodligen fortsätter jag med Alltid hos dig, eftersom jag läste på Lilla O:s blogg att Lea är med i den boken också!

Jag lyssnade på boken som ljudbok vilket fungerar alldeles utmärkt. Detta är verkligen en bok i min smak och nu undrar jag ju varför jag inte läst Ernestam tidigare?

Mer om Maria Ernestam finnes på hennes hemsida.

Fastnat mitt i boken

Jag befinner mig mitt i Systerskap av Katerina Janouch och jag verkar inte komma längre. Jag kan inte uppbåda ett tillräckligt stort intresse för barnmorskan Cecilia Lund och hennes liv. Mycket beror det på att jag inte gillar språket, känns alldeles för platt.

Jag låter boken ligga så får jag se om intresset infinner sig.


Blodläge

Så har jag lyssnat klart på Blodläge som är Johan Theorins tredje bok som utspelar sig på Öland. I jämförelse Nattfåk och Skumtimmen så var Blodläge inte lika bra.

Historiens centrala plats är  byn Stenvik som ligger intill det gamla stenbrottet. Under våren får byn flera nya invånare. Gerlof (som varit med i de tidigare böckerna) bestämmer sig för att flytta från ålderdomshemmet och tillbaka till sin stuga. Denna vår får han några nya grannar , dels flyttar Vendela Larsson och hennes man in i en av de nybyggda lyxvillorna. Vendela är uppvuxen på Öland och återvänder för att skriva en bok om älvorna. Per har ärvt en stuga Stenvik där han planerar att tillbringa våren och sommaren med sina barn.

Det finns förutsättningar för en bra historia. Men det är som att den aldrig får upp styrfarten ordentligt, det tar lång tid innan jag förstår vart berättelsen är på väg. Historien blir heller aldrig riktigt intressant eller spännande.  Till viss del blir jag ändå engagerad i människoödena och lyssnar klart på hela boken eftersom jag trots allt vill veta hur det kommer att gå för dem.

På plussidan finns beskrivningarna av Öland och att jag får läsa mer om Gerlof. Även uppläsaren av  ljudboken Magnus Krepper är riktigt bra, helt rätt för Theorins böcker.

Semesterläsning

En vecka i Tunisien med finaste familjen och två böcker blev lästa.

Smärtpunkten av Elisabet Åsbrink handlar om pjäsen Sju tre som Lars Norén skrev i samarbete med tre tungt kriminella män och om polismorden i Malexander. En riktigt bra dokumentär bok som vänder och vrider på fakta och låter alla sidor av sanningen komma fram.

Tills din vrede upphör är Åsa Larssons fjärde bok om åklagaren Rebecka Martinsson och hennes kollegor i Kiruna. Boken är bra, helt klart läsvärd men inte hennes bästa.

Helgens läsning: Bara ett barn

Jag har varit på resande fot en del de senaste veckorna och en av fördelarna med att komma hem är att kunna läsa de tunga inbundna böckerna som inte fått följa med på resan. Så i helgen har all lästid ägnats åt Malin Persson Giolitos andra bok Bara ett barn. En bok som inte går att lägga bort då första sidan är läst.

Bara ett barn handlar om Alex 7 år. Han klara sig dåligt i skolan där han har svårt att koncentera sig och ofta hamnar i slagsmål. Det uppdagas att Alex blir misshandlad hemma och en utredning inleds där både socialen och polisen blir inkopplade. Sophia Weber utses till Alex advokat. Från början verkar det bli ett rutinärende men utvecklas händelserna i en allt annat än bra riktning.

Bara ett barn är en komplex historia som visar samhällets oförmåga att hjälpa de som är mest utsatta. I Alex närhet finns hans engagerade lärare Karin, socialsekreteraren Lisa, advokaten Sophia och polisen Adam och trots dessa vuxna människor som alla har goda intentioner är det svårt att reda ut vad som faktiskt har skett och vad som är bäst för Alex. Parallellt med historien om Alex kommer hans mamma Linda till tals, läsaren får en bild av hennes liv och också en förklaring till varför saker och ting blivit som de blivit.

Förutom Fallet Alex följer boken också Sophies privatliv i lagom dos, relation till bästa vännen Anna, pojkvännen Peter och hennes egensinnige morfar. Mixen av Sophies privatliv och hennes arbete skapar en bra balans och en trovärdig historia.   Språket är både skarpt och lättillgängligt vilket bidrar till att boken är omöjlig att lägga ifrån sig.

Bara ett barn är en angelägen bok om hur utsatta barn hamnar i kläm, trots att samhället vill väl. Läs den.

Igelkottens elegans är utlyssnad…

…och jag är besviken. Den levde definitivt inte upp till mina förväntningar.

Bokens handling utspelar sig i Paris på Rue de Grenelle nummer 7  i en småborgerlig fastighet. Huvudpersonerna är portvakten Renée och Paloma, en 12-årig tjej som bor i huset.

Utåt sett, för att inte rubba de sociala mönstret och förarga husets invånare, är Renée en helt vanlig portvakt. Men egentligen är hon intresserad  litteratur, tycker om klassisk musik och japansk film. Paloma bor med sin storasyster och sina föräldrar i en lägenhet på 400 kvadratmeter. Paloma är brådmogen, överintelligent och besviken på det mesta i livet. Genom boken får läsaren följa Paloma och Renée i ungefär vart annat kapitel. De berätta om sina liv och förehavanden. Renée och Palomas vägar korsars då japanen Kakuro Ozu flyttar in i huset.

Den största orsaken till att boken inte faller mig i smaken är att jag inte finner Paloma trovärdig. Även om hon är mer intelligent än sina jämnåriga borde hon ha något drag eller egenskap som tyder på att hon är ett barn. Men icke.

Visst  finns det delar av boken som är intressanta men överlag är alldeles för många avsnitt tråkiga och jag tappar intresset.

I ljudboksversionen är det Kerstin Andersson som gör uppläsningen. Hon är helt ok men då boken har två huvudpersoner tror jag att inläsningen hade tjänat på två personer, en som läste Paloma och en som läste Renée. Det blir alldeles för likt när samma person läser båda.


Min största behållning av boken var beskrivningen av Renée, hur en portvakt ska vara och sedan hur hon är egentligen men döljer för alla. För flera år sedan bodde jag i Paris och huset hade en portvakt som tog hand om både fastigheten och dess invånare. Den schablonbild som målas upp av portvakten stämmer helt och hållet in på den verkliga portvaktsdamen i mitt parisiska hus som faktiskt också heter Renée. Undra om den verkliga Renée också hade en dold personlighet precis som den fiktiva Renée i Igelkottens elegans?

Hjälp, vem är jag?

Allt sedan jag hörde talas om Caroline af Ugglas bok, baserad på terapisessioner tillsammans med psykologen Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), har jag varit intresserad av att läsa den.

Bokens upplägg är enkelt och samtidigt nyskapande. Under ett och ett halvt år träffades Caroline och UKON för 13 terapisessioner som spelades in och det är dessa samtal som återges i boken.Efter varje session ger både UKON och Caroline sina synpunkter på samtalet.

När jag hörde talas om boken funderade jag lite kring de etiska aspekterna kring att återge det som sagts i ett terapisamtal i bokform. Jag var rädd att det skulle bli alldeles för privat och utlämnande, en text som skulle kunna ångras av de inblandade senare. Men boken är skriven med en god avvägning. Caroline delar med sig av sitt liv och erfarenheter utan att det blir för privat.

Varje samtal rör sig runt ett eller flera huvudämne men de kommer ofta in på sidspår. Ämnena som avhandlas rör sig mellan högt och lågt, allt från barndomens ganska elaka påhitt, första kärleken, depressioner fram till livet idag, med familj arbetet med musik och kändisskapet.

När jag läser känns det lite som att sitta och lyssna på ett samtal mellan två personer som man verkligen tycker om. Det är ett spännande upplägg som verkligen fungerar, jag tror det beror mycket på att det är just Caroline och UKON som författar boken, deras samspel och nivå på samtalen gör att den är både tankvärd och underhållande att läsa!

Caroline & UKON på Bokmässan