Allt är bara bra, tack

Allt är bara bra, tack är Moa Herngrens roman om Lea och Michel och deras förhållande.

Lea bestämmer sig för att ta en paus från jobbet och livet i Sverige och bo i Paris ett tag.Men det blir inte riktigt så fantastiskt som hon tänkt sig. De är inte lätt när man varken kan språket eller har några vänner… Men så över en natt förändras allt då hon träffar konstnärskillen Michel. Han är vacker, karismatisk och underbar på alla sätt och vis. De inleder en kärlekshistoria och Lea kan inte fatta att hon verkligen är tillsammans med Michel. Små orosmoln dyker tidigt upp i förhållandet, t ex det faktum att Michel alltid är pank och att Lea får bekosta hans extravaganta vanor. Men vad är pengar när man funnit kärleken?

Lea blir gravid och hon och Michel bestämmer sig för att flytta till Sverige men livet i Sverige blir inte alls vad Lea har tänkt sig.

Allt är bara bra tack, är en högst relevant bok om ett destruktivt förhållande. För mig var det en “ont i magen”-bok, det är jobbigt att läsa när man anar att det inte kommer att gå så bra… Ibland upplever jag boken som lite för pratig och utförlig och tror att historien skulle må bra av att kortas ner något.

I en klass för sig

Jag har nyligen läst ut  Curtis Sittenfeld debutroman, I en klass för sig.

Historien kretsar kring Lee Fiora som under fyra år går på en exklusiv internatskola utanför Boston. Lee är inte alls en typisk Ault-elev. Hon kommer från en medelklass familj och har på eget bevåg valt att söka till Ault där hon får möjlighet att gå high school tack vare ett stipendium.  Men tiden på Ault blir inte helt enkel. Boken skildrar väl de känslor av utanförskap och osäkerhet som Lee känner och hur det påverkar hennes beteende och de val hon gör under studietiden på Ault.

Jag finner bokens handling intressant delvis eftersom den utspelar sig på en internatskola. På Ault råder egna spelregler och klass, status och popularitet är hård valuta.  Historien berättas av Lee och är skriven lite som en dagbok med redogörelser över händelser och tankar kring  olika personer i Lees liv. Det sägs att  Curtis egna erfarenheter av att vara elev på en internatskola ligger till grund för boken. Curtis mamma undervisade på en privatskola där både hon och hennes syskon gick och sedan gick Curtis på en exklusiv skola utanför Boston.

En nackdel med boken är att den är för lång! Jag tror att berättelsen hade mått bra av att förkortas och därmed få ett skarpare fokus. Men I en klass för sig är helt klart läsvärd.

Caipirinha med döden

Jag gillar varken Caipirinha eller döden. Men Maria Ernestams böcker tycker jag däremot om, så jag har börjat lyssna på just Caipirinha med döden. En bok som känns både annorlunda i sitt upplägg och oväntad, jag har ingen aning om vilken riktning historien kommer att ta.

Den handlar om Erika som lever ett bra åtminstone utåt sett. Hon trivs bra med livet som innefattar ett jobb hon trivs med, vänner och sambon Tom. Allt rämnar den dagen Tom säger att han vill ta en paus från deras förhållande. När döden kommer på besök bjuder Erica in honom, vilket givetvis får konsekvenser.

Det är Eva Röse som är uppläsare av boken och jag var lite tveksam. Men än så länge fungerar det över förväntan, hon passar som Erica.

Till skillnad från Högre än alla himlar är detta en bok jag längtar till, jag lyssnar så fort jag får en chans och funderar på vart historien är på väg.

Höger än alla himlar

Högre än alla himlar är en ganska vardaglig berättelse om 6 vänner i 30-40 års åldern. I denna första bok av 3 får vi följa kompisgänget från millennieskiftet och tre år fram i tiden. Det tidstypiska både referenser till musik och händelser (11 september och mordet på Anna Lindh) finns med som en kuliss till berättelsen och påverkar karaktärerna på olika sätt.

Eftersom boken är ganska lång, drygt 500 sidor, finns det gott om tid att lära känna karaktärerna och deras inbördes relationer. Men trots denna fördel är det ingen bok jag fastnar för helt. Jag har lyssnat på ljudboken på väg till och från jobbet men har inte känt någon längtan till att lyssna på den vid något annat tillfälle. Det har liksom räckt.Det är trevligt att lära känna och följa karaktärernas liv, men berättelsen skapar inget sug efter att få veta mer. Därmed är jag inte helt säker på att jag kommer att lyssna på eller läsa de kommande två böckerna.

Uppläsare av ljudboken är Katarina Ewerlöw och vanligtvis tycker jag hon är en av de bästa uppläsarna. Men denna gång är det lite för mycket radioteatern över uppläsningen. Jag föredrar när själva uppläsningen är lite mer nedtonad. Det drog nog ner mitt intryck av boken något.

Två filmer jag längtar efter

Jag har fått veta att två böcker jag tycker mycket om har blivit film!

Norwegian Wood, den har ännu inte kommit till Sverige, men vill du läsa om filmen, dess handling och tillkomst finns här en blogg. Efter att ha sett trailern kan jag konstatera att den bild jag gjort mig av miljöerna, stämningen och karaktärerna givetvis är en helt annan. Men jag tror att den tolkning som gjort av filmmakarna är väldigt fin och att det finns plats för båda tolkningarna hos mig!

Inte heller No och jag har kommit till Sverige än. Jag läste nyheten och såg trailern på bokhora och jag har en känsla av att jag kommer tycka väldigt bra om filmen.

Nu hoppas jag bara att väntan på filmerna inte blir allt för lång…

Orakelnatten av Auster

Orakelnatten är utläst och mina tankar kring den är blandade. Det är en historia med en stark början som det är omöjligt att värja sig för, man dras med i den historia som målas upp.

Det är en historia med många lager. Den kan liknas vid en babushka, en rysk docka som går att dela och inuti finns en lite mindre docka och inuti henne en ännu mindre docka.

Navet i Orakelnatten är författaren Sidney Orr. När boken tar sin början håller han på att återhämta sig från en allvarlig sjukdom. Under en av sin dagliga promenader hittar han en liten pappershandel där han inhandlar en blå skrivbok från Portugal. I skrivboken börjar han författa den första historien han skrivit på väldigt länge. I berättelsen han skriver finns en bok som han kallar Orakelnatten. Parallellt med denna berättelse försöker sig Sid även på att skriva ett filmmanus. Det han skriver och hans verkliga liv länkas samman på olika mer eller mindre otroliga sätt.

Idéerna som boken bygger på är både originella och intressanta, Auster kan verkligen konsten att berätta. Tyvärr upplever jag det som att historien tappar längs vägen och att slutet och “upplösningen” inte motsvara mina förväntningar. Förväntningar som var ganska höga med tanke på att början är riktigt bra. När sista sidan är läst känner jag lite “jaha, det var det”. Men trots det var det en fin läsupplevelse och jag tänker att det kanske är jag som har missat något? Kanske kommer jag att läs om den någon gång för att kunna besvara frågan.

Jag kommer att fortsätta läsa Auster och näst på tur står New York-triologin som redan väntar i min bokhylla. Men det får vänta ett tag. Jag brukar inte läsa flera böcker av samma författare efter varandra.

Röda Händer

Handlingen i Röda Händer pendlar mellan att utspela sig på 1970-talet och  i nutid. Historiens huvudperson är en man som under sin studietid på 70-talet arbetade extra på Hovedbanegårdens turistinformation i Köpenhamn. Där hjälper han en tjej att hitta ett hotellrum och de träffas även ett par gånger. Innan hon hastigt försvinner ur hans liv får han en nyckel till ett förvaringsfack på Hovedbanegården av henne. Hans liv går vidare men han slutar aldrig att undra över den unga kvinnan han träffat. 15 år senare korsars deras öden åter och parallellt med deras liv i nutid uppdagas historien om vem hon egentligen var.

Röda Händer är det tredje boken jag läser av den danske författaren Jens Christian Gröndahl. Den första boken jag läste var Lucca och den gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Den hamnar på listan bland de bästa böcker jag läst. Den andra boken hette Tystnad i oktober och den minns jag knappt. Och nu har jag alltså läst Röda Händer, den hamnar nog mitt emellan de föregående.

I denna bok är Gröndahls starkaste kort språket. Det är vackert, många gånger poetiskt. Tyvärr dämpas dessa intryck av att varken historien eller karaktärerna håller hela vägen. Jag tror det är medvetna val från författarens sida att inte berätta för mycket, att låta en hel del vara dolt. Men för mig för det en negativ effekt. Jag upplever det som att boken saknar substans.

Så efter 3 lästa böcker av författaren kan jag konstatera att Lucca fortfarande är den överlägset bästa.