Belsassars dotter

Det har blivit lite för många deckare för min del på senaste tiden så det känns som att jag har läst dem lite på löpande band. En av de senaste deckarna är Belsassars dotter skriven av Barbara Nadel.

Barbara Nadel spinner sina historier kring  kommissarien Çetin Ikmen. På många sätt är Ikmen stereotyp för en deckarkommissarie, han går helt och fullt upp i sina fall, både röker och dricker för mycket, kommer inte överens med sin chef, använder egna arbetsmetoder och löser de tillsynens olösbara fallen.  Det som däremot skiljer Ikmen från mängden är att han är polis i Istanbul och det är där boken utspelar sig. Han har fru och åtta barn som finns med på ett hörn i denne första av Nadels 13 böcker om Ikmen.

Fallet i den första boken kretsar kring mordet på en gammal judisk man i Istanbuls fattiga judiska kvarter. Det är ett brutalt, smutsigt mord. Kroppen har utsatts för frätande syra och ett stort hakkors är målat på väggen ovanför kroppen. När Ikmen och hans kollega Mehmet Suleyman börjar gräva i fallet leder spåren till en åldrar tysk affärsman, den ryskättade familjen Guluc som verkar leva sina liv bredvid det övriga samhället och en engelsk lärare.

Brottet i sig är riktigt ruskigt och själva utredningen och upplösningen är hyfsat intressant. Ibland går berättelsen lite på tomgång.  Nadels största styrka i denna bok ligger i hennes förmåga att förmedla platsernas atmosfär, ofta mörka och obehagligt smutsiga och spänningar mellan de olika inblandade.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *