Försoningens likheter med slipat glas

För att glasbitar ska bli  helt och hållet mjuka, slipade av sanden krävs tid och tålamod, för mig behövdes exakt samma saker för att inte ge upp läsningen av Försoning skriven av den brittiske författaren Ian McEwan.

Jag har haft för avsikt att läsa Försoning i fler år än jag vill minnas men det har aldrig blivit. Boken har funnits i min bokhylla i flera år utan att bli läst. Så när jag nu påbörjade boken förväntade jag mig ett mästerverk. Istället fann jag mig i en oerhört långsam historia som aldrig verkade komma igång på allvar. Sidorna ägnas åt att sätta stämningen, presentera  karaktärerna och beskriva miljön, vilket blir något långsamt i längden.  Ungefär 100 sidor in i boken börjar det dock att lossna och jag får lön för alla de lästa sidorna, bitarna faller på plats och historien utvecklas på ett skrämmande sätt.

Historien tar sin början 1935 på den brittiska landsbygden där familjen Tallis har en stor egendom, fortfarande ståtligt men det pampiga huset har sett sina bästa dagar. Trettonåriga Briony är uttråkad  och less på sitt liv, hennes drömmar om att bli författare och regissör går inte riktigt som hon tänk sig. När hon ser sin syster Cecilia och hennes barndomsvän Robbie drar hon förhastade slutsatser av situationen, något som får långtgående konsekvenser för alla inblandade.

Nu är jag halvvägs genom boken och läser sakta, sakta för att den inte ska ta slut. Ibland är det bra att fortsätta läsa trots att första intrycket inte är lysande, låta historien ta tid att formas, precis som glasbitarna på stranden.

—–

Försoning är den tredje boken jag läser av McEwan, tidigare har jag läst Hetta och Kärlekens raseri.  

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *